Inte just nu
ja jag stressar upp mig och nej jag kan inte ta det lungt
men vad fan är de så jävla konstigt
när verkligen allt hänger över mig och tynger ner mig så äckligt långt ner
men det går, det funkar ett tag
när jag inte längre är kvävd tror jag att jag kan släppa allt
jag kommer sprudla känslor som aldrig förr
däremot vet jag inte vilka slags känslor men något kommer släppa
och jag kommer lätta något så fruktansvärt att jag nästan kommer lyfta
kanske till och med flyga iväg
helst jävligt långt bort
och jag har fortfarande inte lärt mig vissa saker
vet inte vad det beror på men är iallafall sjukt trött på att vara
en vandrande berg-och-dalbana
men så har det ju alltid varit jag vet. lär man sig att undvika sånt här när man blir äldre?
jag hoppas det. hur fan annars kommer det gå
så jävla oförutsägbar, känslor som en sten,
lika stum som den stummaste jävlen i hela världen när det kommer till vissa saker
också det som alltid
kan inte ens vara kär när man för en gångs skull borde vara det
och så blir allt fel, och folk blir ledsna, hatar att göra någon ledsen,
klarar inte av situationen, samtidigt snurrar det i mitt eget huvud av massa annat,
jag behöver vara en egen person, inte alltid två personer i en,
hur ska man nånsin förstå vem man själv är då.
jag vill inte ha nån som alltid bryr sig, jag vill bry mig i mig själv
jag vill inte svara på massa frågor eller vara halvgift
inte just nu. jag önskar att jag hade velat det. men älskling jag kan inte tvinga fram något
även fast du är den som egentligen är bäst för mig, den som satte lite ordning på min vardag,
så är det nån del av mig som är någon annanstans, från dag till dag. aldrig någon ordning
och när man börjar fundera, de är oftast början på ett slut. där emellan intalar man sig själv
vissa saker, och tänker äsch det är nog inget allvarligt, men vet ni, det är det och det blev det.
även fast jag aldrig själv trodde på det. kan nån vara för bra för en? för mig kan man det.
det är nog nånting med det där perfekta och overkligt braiga som gör att jag bara bleknar
fast jag egentligen inte vill. istället för att växa krympte jag bara mer och mer.
kanske för att jag redan från början var på max
solen har också sina mörka sidor
vill bara att du ska veta att du alltid kommer betyda för mig, och att jag egentligen bara vill komma till dig, ligga och hålla om dig, stryka i ditt hår och torka bort dina tårar när du är ledsen, men då blir det bara ännu värre. det vet du också. inombords är jag ingen sten, det vet du. men du förtjänar nån som älskar dig lika mycket tillbaka.
Jag önskar att jag älskade dig över allt annat
Även för oss vid sidan av känns det sådär. För man blir ju liksom "ett" med de man tycker är bra människor...